Hundus Idiotus (latin för hundägande) är en sjukdom med ett långdraget förlopp

Den kan drabba alla, oavsett kön, ålder eller tidigare status i samhället. Studier tyder på att den i vissa fall är ärftlig.
Långstudier har visat att tillfrisknadsprocenten är låg.

Symtom: Första symtom är en oftast dold önskan efter en egen hund. Många gånger en hund med diffus bakgrund.
När sjukdomen slagit ut på allvar och den sjuke köpt hund ses den ute i vilket väder som helst, hagel och drivis till och med,
under bästa sändningstid på teve, vandrande omkring likt en zombie med sin fyrbente ”vän”.

Ett annat väldigt vanligt symtom är att den sjuke ses springa omkring ensam i skogen, med ett tomt koppel handen samt en
ansiktsfärg som kan skifta från högröd till en blåaktig nyans, vilt skrikande: ”Koooooom hiiiiiiiiiiiiiiiiit!”
Erfarenheten säger att man ej bör försöka få kontakt med den något hysteriska hundägaren, då detta är totalt meningslöst i lägen
som ovan beskrivits.

Annars ses hundägaren ofta stående i gatukorsningar och på trottoarer i nära samspråk med andra hundägare, trots att de
beskrivligen aldrig träffats förut eller presenterats för varandra.

Presenter: Till högtidsdagar köper patienten ofta morötter och hamburgare i plast (som piper när man trycker på dem), slår in
dem i vackra omslagspapper och gömmer dem under stor hemlighetsmakeri. Under till exempel jul eller födelsedagar tas paketen
fram under högtidliga former för att föräras en, begripligt nog, oförstående hund.

Ändrad sjukdomsbild: I ett senare stadium ändras sjukdomen till att bland annat omfatta sömnsvårigheter samt en lättsinnig
inställning till pengar. Tidiga morgnar, företrädesvis lördags- och söndagsmorgnar, ses den sjuke packa bilen full med matsäck,
extra kaffetermos, ryggsäckar, små fällbara tältstolar, hundfilt, hund/ar, sömniga unga samt motsträviga livspartner.

Efter varierande antal timmar bilkörning tillbringas den oftast på följande sätt (den vetenskapliga termen är plastofili):

Den sjuke sitter på den medhavda tältstolen i flera timmar, intensivt tittande på den andra insjuknade som springer omkring
på en fyrkantig bana. Därefter springer hundägaren själv ett par varv med hunden och får då olikfärgade plastband, som den
visar ömsom glädje, ömsom besvikelse över. Uppskattat värde på plastbanden är cirka 10-15 öre. Uppskattade utgifter under
en sådan dag är cirka 500-800 kronor.

Andra symtom: Den sjuke kan till exempel ses springa omkring i skog och mark, med ett långt snöre mellan sig själv och hunden
(vilket i och för sig verkar sundare är att springa omkring ensam med ett tomt koppel). Om hunden någon gång stannar vid en pinne,
kan stor glädje och tillfredställelse iakttas hos hundägaren.

Behandling: när ovan beskriva symtom upptäckts är det ingen tvekan om att sjukdomen fått fäste och behandlingen kan vara resultatlös.
Bäst möjlighet att bota en person som drabbats av hundägande, har man om samtalsterapi sätts in redan vid de första varningstecknen.

Omyndigförklarande är ej att rekommendera, trots att det har varit vanligt fram till våra dagar. Vetenskapliga undersökningar har visat att
hundägarna själva inte upplever sin sjukdom som speciellt besvärande. Då de i regel är ganska glada och nöjda, kan man med ett gott
samvete låta dem hållas och dem som ett pittoreskt inslag i vårt samhälle.